Jag fortsätter med att ranka mina bästa minnen från året. Många bloggare väljer att göra någon slags årskrönika med att gå igenom varje månad för sig, det orkar inte jag med… Jag väljer därför ut mina höjdpunkter. Här kan ni läsa första inlägget som jag skrev om träning.
Nu ska det handla om någonting helt annat, stolthet. Jag ska ranka det som gjort mig mest stolt under året och det ska inte handla om träning på något vis! Det vart denna gång 3 punkter.
Plats 3 – B-uppsatsen
Jag skrev under våren min första B-uppsats och troligtvis den enda jag kommer att skriva också, som det ser ut just nu i alla fall. Jag skrev den om hedersrelaterad problematik, med inriktning på distinktionen mellan flickor och pojkar. Hela processen med att skriva uppsats var himla roligt och intressant tycker jag, för det mesta så njöt jag av det. Jag gillar att skriva och jag tycker det är spännande att arbeta fram någonting som man dels känner sig nöjd med men som också faktiskt får ta tid. Inte nog med att jag faktiskt fick ihop det så fick jag dessutom VG på den och det gjorde mig så fruktansvärt stolt!
Plats 2 – BRIS
Någonting som jag aldrig har nämnt i bloggen, och som jag kommer att fortsätta hålla utanför bloggen efter detta är att jag under detta år utbildat mig och börjat att joura hos BRIS. Det är någonting som jag länge velat göra men inte tagit mod till mig att göra det. Att jag tog tag i det, vart godkänd för utbildning och att jag faktiskt arbetar ideellt inom någonting som jag finner så otroligt viktigt gör mig otroligt stolt! Jag finner det otroligt inspirerande, viktigt och givetvis fruktansvärt tungt ibland, det ger mig otroligt mycket tillbaka, många tänkvärda saker. Ni vet sedan tidigare att jag verkligen brinner för barns rättigheter och att detta är någonting som jag vill arbeta med, detta är någonting jag känner enormt engagemang för.
Plats 1 – personlig utveckling
När ganska exakt halva året hade gått så kraschade mitt liv totalt, jag och min sambo skulle helt plötsligt gå skilda vägar. Under den första veckan vet jag att det enda jag i princip gjorde var att gråta och försöka ta mig igenom vardagen. Jag hade arbeten att ta mig till, jag hade ett liv att sköta trots att det enda jag egentligen ville var att ligga i sängen och gråta eller självklart, leva tillsammans med min flickvän. Den veckan gick all energi åt till att försöka övertala henne att ta mig tillbaka. Efter 1,5 vecka så kom mamma upp till mig och hjälpte mig att flytta ner alla mina saker. 1,5 vecka som kändes som en evighet. Efter det började processen, att ta sig tillbaka. Jag bodde hemma hos mamma i en månad och det enda jag egentligen gjorde var att kliva upp på morgonen, träna och ligga ute i solen, utslagen. Vilket lyx-liv tänker ni…? Det var ett helvete, det var kaos. Jag kom ihåg första dagen jag inte grät, jag förstod inte varför det inte kom några tårar, de var antagligen slut? MEN, det vart bättre, som det oftast blir. Jag fick relativt snabbt en lägenhet och flyttade in i mitten på augusti, där jag har bott i drygt 4 månader nu. Hela hösten har handlat om min egen utveckling, min uppbyggnad av mig. Den är långt ifrån klar, men den är på god väg. Jag är så himla stolt över hur långt jag tagit mig, det trodde jag aldrig i mitten på juli. Jag hade inte klarat mig utan min kära mamma som har varit mitt största stöd, jag hade heller inte klarat mig utan mina fina vänner. TACK! Ni betyder mer än ni anar. Jag vet att jag inte var världens enklaste människa att handskas med, och jag vet att jag gjort det svårt för er… Men innerst inne tror jag att ni själv förstod hur mycket det betydde för mig.
Vad känner ni er mest stolta över?
zanalysis 
