Juste, jag låg där ute i solen och ramlade in på IKSU-appen. Sjukt pepp efter en grym lunch-träning. Ser då i förbifarten att fröken Forshagen kör BP idag – på sport! Händer typ aldrig. Och att jag skulle ha tid att gå, händer ju aldrig. Så jag åt middag och for tillbaka till IKSUt för lite BP. Hur länge sen var det nu…? Jo i mitten på mars. Sista passet som Therese körde, jag vet med mig att jag dessutom var sjuk den dagen, men trotsade, kunde inte missa hennes sista BP.
Hur blev detta då…? Jo, sjukt jobbigt, kände redan på benlåten att detta kommer bli tufft. Jobbar inte med uthållighet längre, jobbar korta, explosiva och intensiva pass. Intressant. Kunde ju fet-glömma att jag skulle orka samma vikt som jag kört förr. När vi avslutade axellåten och la oss ner på golvet för mage var mina armar så trötta att jag inte ens kunde hålla dem uppe för att cruncha.
Några timmar senare – jag är totalt död. BP – vilket påhitt! Men skönt.
Jag fick besök av bästaste Lina ikväll, som jag har saknat denna dam. Hon är ett energiknippe och en fantastisk vän som sprider styrka med minsta lilla blink. Hon ger kraft! Fina, fina hon! Mys!
Nu väntar sängen och sen kör vi FREDAG!