Vi pratade om försäkringar idag på förmiddagsfikat, några kollegor som är i sådana ärenden för tillfället. Jag var bara tvungen att berätta för dem om mina erfarenheter från förra året när jag och Elin krockade. Eller vart påkörda. Det vart ju ett ärende för försäkringsbolaget och allt löste sig väldigt bra, med hjälp av min pappa. Det är obehagligt att det ska spela roll vem det är som har hand om ärendet, pappa fick fullmakten i alla fall.
Men av samtalet kom fram att jag efter olyckan är väldigt åkrädd fortfarande, ganska exakt ett år efter. Det spelar inte så stor roll vem som kör, jag är bara mer eller mindre rädd. Bäst går det när jag kör, för då har jag kontroll.
Då berättade jag att det går bra att åka buss för jag slipper liksom se, oftast sitter jag och surfar eller så har jag inte sikt så jag ser vad som händer där framme. MEN JUST NU ÄR JAG LIVRÄDD. Chauffören är inte ok, han kör galet och har ingen hänsyn till att han har passagerare eller andra medtrafikanter. Okej, han är efter i schemat, men jag kommer hellre fram sent och levande än inte alls eller i två stycken.
Har varit på stan och införskaffat lite ”bli-frisk-snabbt-vitaminer”…
zanalysis 