Hur långt tillbaka ska man gå för att det ska räknas som nostalgi? Jag tycker rent spontant att denna resa vart oerhört jobbig men också rolig, självklart. Sitter på bussen som tagit mig fram och tillbaka till skolan de senaste två åren, den som också tog mig HEM! Jag har så otroligt många bra minnen från den staden, det livet och allt som hände där. Nu känns det mest som jag vill gråta för att jag ska åka dit, jag lovar att jag kommer göra det också. Jag ska träffa fina vänner, jag ska träna på ett fantastiskt gym med grymma instruktörer och jag ska andas luften som jag andats i fyra år… Men, jag ska inte träffa hon som varit mitt liv, jag ska inte till det stället som var mitt hem och ingenting kommer att vara som förut!
Hur kunde jag föreställa mig att detta enbart skulle vara en superhelg, med träning och inspiration? Jag ska tillbaka till någonting som inte finns… Min känsla här på bussen är ångest, det känns exakt som förr, men någonting får min mage att vrida sig. Snälla, låt denna helg bli en helg att minnas!
Dagen började med stress, som så många andra dagar. Jag var uppe i tid, hade packat klart, bloggat flera inlägg, ätit frukost.. ALLT VAR KLART! Sen hade jag massor av tid över, jag började vattna mina Orkidéer, bra va?! Det är deras fel att det slutade i stress, man får inte ha för mycket tid på morgonen!
Tog min nya rullväska idag, den låter ingenting och rullar så sjukt lätt! Jag är mer än nöjd med den lilla rackaren!
Hoppas ni får en strålande fredag!
zanalysis 